|
| Kronor, rek. pris | Megapixlar | Lcd-skärm | Bilder/sek. | | 59 900 | 18,1 | 2,5 | 2,0 |
Det går inte att förneka. Man växer några centimeter när man, precis som legendariska fotografer som Cartier-Bresson och Capa, går längs gatan på jakt efter nya bilder med en klassisk Leica över axeln.
M9 är en modern version av Leicas manuella kameror, som på 40-talet var i absolut toppklass. Den har ljusmätning för automatisk exponering och Auto ISO, men det är fotografen som drar det tyngsta lasset. Vid manuell exponering har man bara tre dioder att utgå från för att ställa in slutartiden, bländaren och ISO:t för att få en perfekt exponering. Dioderna tänds vid underexponering, korrekt exponering och överexponering, så det är en rätt grov lösning. Kamerans enda program är tidsautomatik, men en besvärlig exponeringskompensation gör detta till ett dåligt val.
Fokuseringen är av mätsökartyp och är alltså manuell: man vrider på objektivet tills en skuggbild mitt i sökaren sammanfaller med det man ser. Då är motivet i fokus. Man får inte direktvisning eller direkt tillgång till vitbalansjustering. M9 måste alltså hanteras på ett helt annat sätt än en spegelreflexkamera, men man vänjer sig.
Lever sitt eget liv
Man kan ta bildserier med högst två bilder per sekund. Det finns inget zoomobjektiv bland de 22 M-objektiven med brännvidder
på mellan 18 och 135 mm som Leica erbjuder för mellan 11 900 och 87500 kronor. Leica har så få återförsäljare att butikspriset inte skiljer sig från det rekommenderade priset.
M9 har inte de exponeringsproblem som föregångaren M8 hade. Om man är duktig på fototeknik är kameran snabb, och mekaniskt sett är den oerhört läcker att fokusera med.
Läs resten av artikeln i DIGITAL FOTO för alla nr 6/2010
Läs fler test, køp DIGITAL FOTO för alla
|
Visa din bild